~Jag fick låna en ängel~Du log mot mig en sista gång,du var så lugn.. som om du redan gett dig av!Du såg på mig att jag var rädd, hur kan man någonsin vara beredd?Jag fick låna en ängel som spred sitt ljus i mitt liv i varje andetag. Du togs bort från mig alldeles förtidigt.Jag fick låna en ängel för en stundDetta är en låt jag fick av en kompis. Den suger verkligen till melodin - Ingen klang alls! MEN delar av texten är underbara!

[Försökte dölja bilden lite av hänsyn till ett av mina X]Jag har lärt mig att man inte ska hänga upp sitt liv på en annan person. Eller tro att man från depp kan må helt bra igen pga en annan person. Jag trodde att om jag bara skaffade mig en partner skulle det mesta lösa sig. Han skulle hjälpa mig med alla svåra minnen, han skulle få mig att öppna ögonen. Jag tog den första bästa i panik fast kärleken först låg i en annan famn.Förlåt hörru.

Igår morse när jag vaknade, eller morse och morse men när jag vaknade iallafall kändes allt så konstigt. Det var som att jag vaknade upp i ett främmande rum. Kanske inte helt främmande men det kändes som om jag inte hörde dit. På samma gång var allt som så stilla, jag tänkte inte deståmer på det och alla mina morgonbestyr gick i snigelfart.Det var inte förän jag kom ner bland folket det blev jobbigt på allvar, jag vet inte om han jag träffade la märke till det, men min röst gav vika och jag fick anstränga mig för att låta så normal som möjligt. Medan han var så snäll och dukade fram mat åt mig blev det allt jobbigare och jobbigare. Allt kändes så konstigt och vid det laget kände jag att jag bara ville gå iväg.. men åt upp min mat.Nu kanske ni tänker på ångest eller panikångest, men det var det inte. Det kan jag lova. Jag tänkte dock sen att om jag går ut en sväng och luftar mig och köper cigg.. lyssnar på lite avslappnande musik osv. kanske det känns bättre sen.Men också utanför dörrarna var det konstigt. Jag kände givetvis igen alla hus och så men det kändes ändå som om jag var turist.. är det bara jag eller har ni också en speciell känsla i magen när ni är ute och reser? Den känslan bar jag i min hemstad. Jag mötte också en av mina bästa vänners pojkvän som jag pratat med mycket och som jag festat hos osv. I allmänhet tycker jag han är lätt att ha och göra med men när jag träffade honom då var det bara jobbigt. Det var stelt, kallt och jag ville bara försvinna. Han harklade sig, jag sa MMM han nickade.. ni förstår kanske på vilken kommunikationsgrad vi var på.Det var inte förän vid 20 - 20:30 tiden allt kändes någorlunda normalt iallafall.heh. Udda.

[Lite virrig, inte en av det bästa jag lyckas skriva känns det som. Den finns skriven av mig tidigare men är nu ändrad på endel ställen. NEJ. Detta har jag inte drömt på natten utan lite har hänt och lite är fantasi.]Om man passerar en blå kiosk med rosa knutar och svänger in på en grusig liten stig för att följa den ser man snart flera höghus på rad.Himlen är blå och solen och förgyller även detta annars så trista bostadsområdet i staden Kiruna. Stannar man upp och tar ett djupt andetag känner man doften av grillat. Det är verkligen sommar!I höghus nummer sju på våning ett kan man läsa "Flygare" på en brun gammal dörr.Jag står utanför dörren och tar några djupa andetag innan jag stiger in i den trånga hallen. Därinne möts jag av två världar - en ljus och en mörk. Jag tittar till vänster och möts av en solig altan. Det grillas och skrattas men trots det förs jag in i köket. Därinne vilar en tystnad och jag ser en kvinna sitta vid bordet.Först känns det som om hon tittar rakt på mig eftersom hon vänder huvudet exakt samma tidpunkt som jag kommer in. Men jag vet att hon inte kan se mig eftersom detta bara är en dröm. I hennes ögon ser jag mig själv men också rädsla och förtvivlan. Hennes kropp är ihopsjunken och hennes blick har allt utom styrka.Jag skulle vilja ta hennes hand, fösa undan hennes urtvättade bruna hår ur pannan och berätta hur mycket jag älskar henne.. men eftersom jag vet att hon inte kan se mig vet jag också att hon inte kan höra mig.Jag vänder om och går in genom hallen till vardagsrummet och ut på altanen. Solen lyser lika mycket här som nere vid kiosken. Här sitter en man med sina döttrar. Den ena är mörk, hon sitter förövrigt och tuggar på en varmkorv, den andra är ljus och sitter på en filt på golvet.Jag skulle just böja mig ner för att rufsa den yngre kopian av mig i håret när mannen som hela tiden suttit med blicken fäst ut mot bergen och himlen rycker till. "Nu har det hänt!" Säger han och vi förflyttas snabbt till vardagsrummet.Där ligger kvinnan som satt i köket i soffan, blek.. vit som snö, utan liv. En tom medicinburk ligger på golvet.Den yngre kopian av mig kryper förskräckt närmare soffan. "Mamma..!!" Säger vi båda samtidigt och sen blir det mörkt